asfaltshemligheter

Högt över Sergels torg finns en liten, alternativ stad, helt gjord i papp. Utställningen "Återbruksstaden" i fönstret högst upp i Kulturhuset är gjord av barn, och som hörs på namnet enbart av återanvända material som äggkartonger, plastflaskor,  stanniolpapper och skumgummi. Hötorgsskraporna i bakgrunden blir som kulisser till ministaden som känns lite som en bosättning på en annan planet.

Snart ska jag sluta tjata om de blommande körsbärsträden i Kungsträdgården, men det här är ju för försmädligt vackert! Känns som att ha hoppat in i en technocolor-film. Men tyvärr kan blomsterprakten vara förbi vilken dag som helst, blomblad ligger i drivor på marken och faller ned från grenarna om man blåser på dem. 

Det här måste väl ändå vara en av Stockholms bästa hemligheter! Tessinska palatset på Slottsbacken, där landshövdingen bor, ser ut så här på utsidan. Stiligt så klart ...




 ... men det är inget mot insidan där det döljer sig ett italienskt barockpalats, med en liten häcklabyrint och allt. En något otippad miljö i Stockholm!




I lördags när det var kulturnatt var trädgården öppen för allmänheten och dessutom stämningsfullt upplyst med facklor.




En rolig detalj var en liten fågel som satt på en sockel och kurade.

Ett lite småhemligt ställe som jag upptäckte för inte så länge sedan är baren i NK:s saluhall på nedre plan i varuhuset. Häromveckan var jag, Räven och vår kompis S där på after work.




Det roliga med baren är att de har massor av olika ölsorter, många av dem från små svenska bryggerier. Bland annat drack vi de här:

Nu är det bara en tidsfråga innan det rosa taket breder ut sig över Kungsträdgården! Ta dig dit om du har tillfälle, de blommande körsbärsalléerna är magiska.

Hötorget 17.43. En gatsten är inte som de andra.

Det är nästan minusgrader på morgnarna, men snart, snart blommar de japanska körsbärsträden i Kungsträdgården!

Jag hänger ju en del i Budapest eftersom jag har släkt där och älskar stan i största allmänhet. Något man kan sakna i Stockholm är alla magiska kafémiljöer från förra sekelskiftet, med flera meter i takhöjd, bladguld, speglar och kristallkronor och om man har tur en liten gubbe som diskret spelar piano eller harpa i ett hörn.

Lite samma känsla som i Budapest tycker jag man får på Citykonditoriet från 1912, som ligger några trappor upp i Citykyrkans lokaler på Adolf Fredriks kyrkogata i det så kallade Fenixpalatset, ett före detta nöjesetablissemang. Men här är det såklart inga uniformerade servitörer som passar upp på en utan man får hämta sitt fika själv vid disken. Jag och min kompis Anna var där i söndags och delade på en äppelkaka med knäcktäcke som smälte bort i munnen. Kan rekommenderas!

Häromdagen upptäckte jag något jag inte sett förut. I kaklet på stolparna på T-Centralen finns olika bilder ingraverade.

Som till exempel en spårvagn ...



... en maskin av något slag ...



... en luftballong ...



... och ett instrument. Kanske något att hålla utkik efter i väntan på t-banan,
när tidningen är utläst och det är motståndarens tur i Wordfeud?

"Kaffet är klart" står det på skylten i fönstret på Surbrunnsgatan. Utifrån är lokalen anonym och lätt att missa. Men Konditori Valand är en tidsmaskin. Inredningen med den bruna träpanelen och de röda lampetterna är oförändrad sedan starten 1954. Till och med personalen är densamma sedan dess. Gå dit och njut av en kopp bryggkaffe och den unika atmosfären innan det är för sent!

Om man tycker att vårvintern är grå är det bara att gå in i närmaste välsorterade blomsteraffär så blir tillvaron genast mer färgsprakande! De här buketterna finns i en butik på Sveavägen.

På Vasastansidan av S:t Eriksbron ligger ett creepy med häftigt ställe. Under bron finns liksom en ficka, en icke-plats som blivit ett tillhåll för hemlösa och gatukonstnärer. För att ta sig dit får man gå längs en smal spiraltrappa från ovansidan av bron.
Det är mörkt, det droppar från taket och det enda som hörs är det svischande ljudet från en och annan duva som flaxar förbi. Under årens lopp har det undanskymda utrymmet utvecklats till ett alternativt konstgalleri. Stockholm kanske aldrig blir mer Berlin än så här?

På Alströmergatan på Kungsholmen ligger lite överraskande en liten muromgärdad judisk kyrkogård inklämd mellan bostadshusen. För att inte ha använts sedan 1888 ser den mosaiska begravningsplatsen Aronsberg åtminstone vintertid väldigt välordnad ut. Under de cirka 100 år som kyrkogården var i gång hann 300 personer få sin sista vila här, men alla gravar finns inte kvar.  

Tyvärr får man inte komma in på den stämningsfulla kyrkogården, utan får nöja sig med att stå utanför muren och kika in.






Vid St:Eriksbron fäste på Kungsholmensidan hittade jag en helt annan typ av kyrkogård, en för dumpade julgranar.



I närheten:

På en stolpe utanför Bonniers konsthall på Torsgatan har de färgglada klisterlapparna, som besökarna får när de löser biljett, blivit ett konstverk i sig.

Classic Tea Room på Rörstrandsgatan i Vasastan är en perfekt tillflyktsort i höstrusket.



Ombonat, upplyst och hemtrevligt med sammetsfåtöljer, guldspeglar och kristallkronor.



Folk beställde in höga fat i flera våningar med scones, snittar och makroner.
Men jag och A nöjde oss med varsin slät kopp te när vi slank in där i söndags eftermiddag.
Det var dock inte vilket te som helst, utan en lapsang som påstods vara teernas champagne!
Men den smakade ganska vanligt, tyckte i alla fall jag.

Ringen på Centralstationen är en av Stockholms mest klassiska mötesplatser. Cirka 200 000 personer passerar förbi hålet i golvet varje dag. Om man har tid är det kul att stanna upp och titta på det fina gjutjärnsräcket som Stig Blomberg skapade när Ringen invigdes 1959. Stig Blomberg fick fria händer när han snidade räcket och han ville väcka resenärernas fantasi med de sagolika figurerna som symboliserar de fyra väderstrecken.
En fin idé tycker jag!

Fågel Fenix spejar ut över hallen ...

En leopard smyger sig fram.





En nöjd säl ligger och gonar sig.





Hund som bitit sig fast.



Lite oklar figur.

I lördags promenerade jag och Räven i Vanadislunden i Vasastan. På ett ställe fanns det ett hål i staketet. På andra sidan hittade vi ett övergivet utomhusbad!

Vi följde vattenrutschbanan som ormade sig ned för kullen ...






Märkliga figurer gav sig tillkänna ...



 ... tills vi kom ner till bassängen. Det verkar vara ett tag sedan någon tog sig ett dopp. Hade Stockholm varit Berlin hade det lätt legat en bar vid bassängen konstaterade vi. Säkert med kulörta lyktor runt omkring.



Omklädningshytterna var lika bortglömda de.



Det fanns fina målningar på papegojor och tukanfåglar.



Tydligen stängde Vanadisbadet igen så sent som 2007. Det finns planer på att riva det som finns kvar och bygga en ny badanläggning på platsen.




När vi kröp ut genom hålet och var tillbaka på Vanadislundens välklippta gräsmattor igen kändes det som att vi hade varit på besök i en helt annan värld.

På Jin & Peeters deli på Kungsholms strand kan man få fantastiska dumplings som smälter i munnen, otroligt goda ekologiska fruktdrycker från Flen och belgiska våfflor med grädde och florsocker.
En härlig mix.




Våfflorna var slut när jag och R var där. Istället blev det en citronpaj till efterrätt.



På vägen därifrån såg vi flera grodor ...




... och något så fantastiskt som en dubbel regnbåge över Norrmalm!

På Finska kyrkans fridfulla innergård i Gamla Stan finns något väldigt väldigt litet som många turister är intresserade av men som få stockholmare känner till.



"Järnpojken" har suttit och kurat på gården sedan 1967. Skulpturen gjordes av konstnären Liss Eriksson och sägs med sina 15 centimeter i höjd vara Stockholms minsta. Inte nog med det, den ger tur också! 
Den lilla järnpojken är alldeles blank om huvudet efter alla som klappat honom för att få lycka och framgång. En och annan lägger också en slant eller godis vid hans fötter. När Asfaltshemligheter var där fick han till exempel non-stop av två spanska turister. Pojkens grannar, den finska församlingen, tycker ibland synd om honom och sätter på honom en blåvit toppluva så han ska slippa frysa.



Det var min kompis B som visade mig Järnpojken, eller "Pojke som tittar på månen" som han heter egentligen. Sedan tog hon mig med till ett annat hemligt ställe! I korsningen Kåkbrinken-Prästgatan är en runsten inmurad i husväggen. Bredvid, precis på hörnet, står en kanon med mynningen uppåt. Tydligen placerades den där för att skydda vagnar mot stötar i den trånga gränden en gång i tiden. Jag har gått förbi här massor av gånger men konstigt nog aldrig lagt märke till runstenen och kanonen förut.



Annat fint i Gamla Stan: Mylingar ovanför en port ...



.. och en trasig flamingo på ett elskåp!